Wolf Eyes live och på skiva är två olika saker. Innan jag såg dem första gången – på Perspectivesfestivalen 2004 i Västerås – hade jag hårdpluggat några cdr-skivor och stretchat smaken, höjt garden. Redo. Så kliver de på scenen, tre slynglar med skrot och sladdar. Krossar allt jag dittills hört och tänkt om musik. Volymen stod på elvan men det var energin, själva källan till att det alls lät, som var kvällens revolution. Många av oss tittade sig omkring – och skrattade. Så extremt, och så roligt!!
Humor är annars den kvalitet Wolf Eyes lyckats sämst med i marknadsföringen. Den kommer liksom på köpet, om man bara sluter pakt med dessa säkert hyvens småjävlar. Hursomhelst, nu ger Kning Disk och Ideal Recordings ut en högkvalitativ lp (cd lär komma senare i vår) med Wolf Eyes som allra bäst, när de håller igen. Minimalistiskt, kunde man säga , om inte ordet kändes apart. Ljudborren är inställd på halv fart genom skallen och går djupt, behärskat, enormt fokuserat.
”Black Wing Over The Sand” är ett enda långt stycke. Den (o)roande psykdeliska resan tar ungefär 40 minuter och börjar i långsamt vaggande grindcoretakt. Det låter som åsksmällar på rundgång, ungefär som man ser fram emot en snyting. Och så nästa, mer sprak i spektrat, rasslande cymbaler, en elgitarr (med betoning på el), lager på lager av hemvirad elektronik, ylande, skärande, torterat.
B-sidan utvecklar vad som byggts upp, en demontering via samma grindcorelunk med hjälp av alltmer ekodränkta övertoner och ännu vassare, krypande ljud. Som ofta försiggår det mesta i ett slags halvsunkigt mellanregister – ljudbildens vindsutrymmen används betydligt mer än källaren, om man säger så. Det låter skitigt, kollapsande, som om den där borren ska igenom hela västvärldens dåliga samvete, det finns inget att skratta åt, inget som egentligen kommuniceras mer än själva kommunikationen.
Det går, om man sidsteppar rejält, att tänka på Michelangelo Antonioni, italienaren som gjorde extremt långsamma filmer i början av 60-talet, alienerade bilder som kunde bestå av mest arkitektur och ansikten. Syftet, har det spekulerats kring, var att pressa fram ett annat språk, visuella ord för det som inte kunde sägas. Wolf Eyes, å sin sida, har en egen grammatik, för att inte tala om en egen scenisk praktik, men vad de visar på ”Black Wing Over The Sand” är i min fantasi inget mindre än den Antonioni-besläktade förmågan att förmedla detta oerhörda; hur ohörbart blir skönt.
(Publicerad 2007)
Nygammalt 2015
