Det lär finnas bara ett dokumenterat fynd av garfågel i Sverige, senast iakttagen den 18 december 1783 vid Mollösund på Orust i Bohuslän. Garfågelns allra sista sång – eller troligen skrik – hördes den 3 juni 1844 när artens två sista exemplar ströps av några isländska fiskare och såldes med fjäderdräkt och inälvor till en dansk fågelsamlare.
Hur garfågeln och andra utrotade fåglar lät, eller snarare kan ha låtit, har fascinerat Wolfgang Müller, en gång frontman i den tyska dada-performancegruppen Die Tödliche Doris. Nu har han gjort ett ornitologiska allkonstverk i ämnet som dokumenterats i ett mycket vackert format utgivet av göteborgsbolaget Fang Bomb.
”Séance Vocibus Avium” består av texter, teckningar och en vinylsingel där ett tiotal inbjudna konstnärer i Müllers vänkrets fått i uppdrag att återskapa ljudet av var sin utrotad fågelart. Möt alltså Prärieduvan, Jamaikapetrellen och Guadeloupecaracaran, hör den sedan 1937 försvunnan Skrattugglan och den sedan 1934 helt utplånade arten Hawaii O’o.
Surrealism, tänker man lite misstänksamt. Vi svenskar har ju göken Joakim Pirinen som tillsammans med Mikael Strömberg på ”Fåglarnas underbara liv” (Kning Disk, 2006) levandegjorde ohörda och osedda fåglar som Fettfågeln, Stålhättan och Sidensångaren från Lidingö. Och så Öyvind Fahlström förstås; hans radiokomposition ”Fåglar i Sverige” från 1963 med ljudhärmande fågeltolkningar på nyspråket fåglo räknas till ljudkonstens världsklassiker.
I samma luriga banor har inte Wolfgang Müller tänkt. Han verkar mer konkret, historiskt och vetenskapligt nyfiken. Han har – om inte lyssnarna/läsarna dragits rejält i näbben – undersökt vetenskaplig dokumentation och andra beskrivningar om hur fåglarna lät, och därifrån tagit vännernas fantasi till hjälp för att ”naturtroget” återskapa dem.
Djurens läten genom människans röst, alltså. Förenade med ljudande elektronik. Några av verken har elektronmusikstudions hallstämpel på sig, som artisten Namosh vars Nyazeeländska vaktel tycks ha haft häckningsläger i den gamla WDR-studion i Köln. Justus Köhnckes Jamaikapetrell (av någon obestämd lokalbefolkning kallad ”diabolin” eller ”little devil” för sina läten under häckningsperioden) kunde med sin noisiga sång ha slunkit in på någon obskyr samlingsvolym med elektronmusikens pionjärer.
Ur ett annat perspektiv, närmare själva fågellivet, har jag en fin stund ihop med de bortglömda djuren och vänder 7”-singeln om och om igen. En art, knöligt översatt till Assumtion vithalsad rall, verkar ha varit ena sångglada pippisar. Inte lika omfångsrikt drillande som vår koltrast men med en ljudpalett som kan rymma många subtila nyanser. Jämför man med Rosenanden tvåtoniga kvartsintervall, fram och tillbaka, eller Hawaii O’o som pendlar inom en stor sekund, undrar man ju hur de kunde få något vettigt sagt.
Vissa fågelljud, liksom vissa människoröster, vill man inte ha för nära sig. Guadeloupecaracaran tycks ha varit en havsfågel och i behov av att meddela sig över långa avstånd med frekvenser som skär sig fram. Mauritiusblåduvan däremot, som under några månader 1790 uppges ha hängt i arvsståthållaren Vilhelm V av Oranien-Nassaus djurpark (i vart fall finns dokumentation därifrån), kuttrar hemtrevligt. Den fågeln hade jag gärna haft på fönsterblecket. Och Präriehönan, denna söta sångerska med mjuk och blyg röst som gick ur tiden 1932, har i Françoise Cactus/Brezel Görings tolkning blivit en fågel som kuttrar som ett förnöjt barn, sjunger, lyssnar, storögt jollrar med omvärlden.
Fantasirikt är det, men något stort konstforskningsvärde har knappast ”Séance Vocibus Avium”. Metoden är inte ny, resultatet bekant. Ändå en rätt tankestimulerande utgåva, inte minst apropå ljud i vår tid. Med klimatförändringen riskerar vissa vårfåglar på våra breddgrader att tystna, eftersom maten de behöver kan hittas på annat håll. Brian Enos ”Dead Finks Don’t Talk” – är det för långsökt att tolka den som ett värnande både om djur och deras läten?
Nygammalt 2015
