Yo Amoeba är ett band vars enda medlem heter Therese Holm. För flera år sedan gav hon ut en rundgång inspelad med en kass mikrofon, Screwed up Mike. En ilande upplevelse. Precis som denna vinyl-ep var det en egen produktion.
Säger jag att likheterna med det mesta upphör här, är det för att kraftigt redan nu understryka angelägenheten i hennes projekt.
Hon har varit intagen för vård flera gånger. Jag läser i en nättidning om hennes vanföreställningar men också om en konstnärlig medvetenhet, där sjukdomen får bli en central del av hennes erfarenhet. Hon förbereder en bok, hon talar om planetens eländiga tillstånd, berättar om insikter och skräck.
Skivan är gjord med en fältinspelningsapparat. För sju år sedan fick hon tanken att köpa en sådan, eftersom hon misstänkte att hon skulle bli inlåst. Så skedde. Med hjälp av en låssmed tog sig ett par poliser och en sjuksköterska in i hennes lägenhet och belade henne med handbojor. I en beledsagande text till skivan läser jag: ”En polis tycker det är så himla kul när jag biter i hans sko…´såg du! Hon bet mig i skon!´ säger han till sin kollega.” Under sin korta första frigång köper hon en liten inspelningsapparatur. Så börjar hon i hemlighet spela in.
Det är fältinspelningar från sjukhuset. Hennes fot släpar över golvet, hon spelar in och loopar. Ljudet från en elcentral i närheten ger ett skärande knaster. Ventilationen i taket… Ljudkällorna förvandlas, ofta till skrämmande signaler. Brinner det? Men där finns också en spårvagn, som låter som frihet. Och inte minst kyrkklockorna som ekar avlägset. Och ibland hörs hennes röst och gitarr.
Det är så avskalat det kan vara, knappt. Effekten är grafisk, där kontrasterna och de minsta valörerna spelar största rollen.
Sällan har jag hört en så renskrubbad berättelse. Inget onödigt lämnas, men inte heller några släta ytor. Det är vasst som ett cementgolv.
Therese Holm gör ingen pulserande dronemusik, hon stannar inte upp i meditation eller förtjusning. Inte en sekund av skivan är till för att flörta med publiken.
Det är skarpt som en knivsegg, när hon ristar sina spår, lyssnar efter ljud och vet om varje självbiografisk not, då hon klipper och mixar. Resultatet är brännande och tydligt samtidigt som det är grynigt som en akvatintestning i svartvitt.
Och med de enkla ljudkällorna har hon skapat ett av de mest angelägna musikalisk album jag hört på mycket länge. Hon har förvandlat fältinspelningarna från den ofta lekfullt intellektuella nivån de brukar befinna sig på till stor centrallyrik.
Hela den svarta skivan är som ett envist och nödvändigt frottage på en verklighet som andra är alltför angelägna om att dölja eller förvandla; som om ens egen syn och upplevelser inte stämde.
Therese Holm skrapar bort förskönande slagg och onödiga tillägg.
Och lyckas få fragment och toner att dröja kvar, som inte liknar något annat.
Nygammalt 2015
