En sida på 10-tums vinylskiva. Baksidan är en graverad bild av Yoko Ono; en virvel, kanske en malström, ett öga anas, det är mörkt, svart. Musiken är också mycket återhållen. Thurston Moore och Kim Gordon skapar en matta av malande gitarrljud. Det skär, gungar och molar, i en litet baktung rytm. Över dessa mörka strömmar sträcker sig Onos röst som för att nå upp till ytan, då man hamnat för länge under vatten. Ono upprepar ”no, no, no” och sjunger ordlöst, ljust, så där skarpt svävande med små kast, som vi hört henne förut. Men här finns inget av låtens struktur, inget sökt, inget inbjudande.
Sessionen känns som om det var tre personer i studion, som snart ska spela in, men tillfället, den psykiska statusen, ångesten, ja, vad ni vill av den varan, står i vägen. Inget stämmer. Och i väntan på att bli överens gör de detta ljudprov, som bara växer och växer. Inga inställsamheter dyker upp, ingen producent lägger till rätta. De sitter där och har glömt av sig, och när det är dags för den "riktiga inspelningen", då packar de hop och går hem. Allt är ju sagt på de där utdragna minuterna före. De bara var. Närvarande. Var och en för sig. Så hörs stycket som en inre vision, en kort blixt mellan dröm och vaka. De är tre egon som känner sprickbildningarna rakt in i mellangärdet, vilket gör dem upptagna, men samtidigt också låter sig förenas med de andra.
Och resultatet är förstås ett stycke överraskande litet expressionistiskt verk. Yoko Ono hörs hela tiden i en klagan. Den sången lägger jag till historiens långa räcka av svidande kvinnliga lamenton, från Didos klagan över Lucia di Lammermor till Billie Holiday. Onos röst skär, den rispar sig envist genom Moores och Gordons isande instrument, som om hon ville komma upp i luften. Men rösten pendlar mellan återhållen, nästan uppgiven, förtvivlan och ruelse. Var och en på sitt sätt varierar temat.
Moore och Gordon är inbundna, fokuserar sina instrument och plockar de minsta mest dissonanta tonerna ur dem. Plats för gester finns inte. Det är inte respekt för varandra, det är som en beröringsångest. Där de förenas just i sin angst, sitt hopklämda sinnestillstånd. De spelar tätt inpå varandra, intill och bredvid, så nära det går, så intimt det blir efter att ha spelat ihop i hela deras vuxna liv. De blir var och en också en musikalisk seismograf för den andre/a. Det är mycket starkt och behärskat. Det är våldsamt utan skrik, det är rädsla mer än raseri. Och där ramlar alla gamla musikgester bort som förklädnader, som inte duger längre.
De bara sitter där, tre fantastiska musiker och konstnärer, som inte längre kan falla tillbaka på varandras vanor, utan måste börja om på nytt, utan att ha tid att förbereda sig. Tiden har nämligen redan gått. Så mycket ligger redan bakom dem och här står de tätt, tätt tillsammans och känner det som om de knappt känner varandra längre. Men ändå vet allt om de andra. Och i denna mörka sugande vak stannar de upp, sugs med i malströmmen utan att skrika och sprattla, det är bara lamentot kvar, de säregnaste tonerna på instrumenten, de mest oemotsägliga dissonanserna.
Och sällan har jag hört Onos röst så laddad. Det var länge sedan hon uppträdde så avskalat och närvarande. Skönt att möta en levande konstnär och människa på detta vis, inte bara någon som föreställer sig själv och sätter önskelappar i träd för vilken gång i ordningen. Det var länge sedan Sonic Youth gjorde en låt av den här dimensionen. Skönt att höra Thurston Moore och Kim Gordon som de genomärliga undersökande musiker och ljudkonstnärer de verkligen är. En musik som är storslagen poesi. Jämförbar med det bästa inom ljudkonst eller samtida impro. All samtida glättighet och ytlighet är bortskurad med stålborstar av fabrikatet 'Angst'. Det kräver en del av lyssnaren, för här smyckas inte till fest. Den är avlyst för viktigare känslor.
Nygammalt 2015
