Ljudmässigt har mycket av den senare tidens improvisationsmusik handlat om att med akustiska instrument skapa i det närmaste elektroniskt klingande ljud. Okonventionella tekniker har främmandegjort instrumentens traditionella klanger. Detaljer har lyfts fram – de har närskådats och förstorats. Och precis som när man på mycket nära avstånd skådar något man känner sedan tidigare, träder nya detaljer fram vid närblick och kan till och med förändra hela upplevelsen.
Den nutida ensemblen Zeitkratzer använder en del av detta, men går samtidigt en annan väg när de tar sig an musik producerad i den polska radions experimentalstudio. När låtarna är skrivna framgår dock inte, men det hade varit roligt att veta. Den tio personer starka ensemblen under ledning av pianisten Reinhold Friedl arbetar i huvudsak akustiskt – styckena de spelar är i huvudsak komponerade elektroniskt. Sex verk skrivna av fem kompositörer. Resultatet är mycket spännande!
Att en av ensemblens deltagare, Ralf Meinz, bidrar med ”sound” förtar inte den akustiska känslan. Friedl har gjort en mycket imponerande transkribering där de akustiska inslagen är själva poängen, man hör stråkar och blåsljud. Samtidigt är de abstrakta klangerna viktiga, de finns där och ska finnas där. Att musikerna, däribland Hild Sofie Tafjord på valthorn, Hayden Chisholm på saxofon, Burkhard Schlothauer på fiol, är skickliga på sina instrument råder det ingen tvekan om, men här är det inte tal om att lyfta fram enskilda musiker. Mycket sällan ställer sig ett enskilt instrument i förgrunden, snarare är det en extrem form av ensemblespel. Jag får en känsla av att de försöker skapa djup istället för höjd, men samtidigt skjuta in satser på höga höjder för att i det utdragna skapa kontrastverkan.
Som i ”Dixi”, ursprungligen skriven av Eugeniusz Rudnik, där lager av utdragna instrumentljud möter ”elektroniskt” gnistrande nedslag, även dessa akustiskt skapade. På längden bygger Krrzysztof Knittel under ”Low Sounds”, en dronande uppenbarelse. Det är bra tryck i denna rika musik, enda problemet är väl att den klingar av redan efter fem minuter. Knittel återkommer i ”Norcet”, den mest varierade låten på skivan och som också delvis bryter av från de andra. Här blir musiken aldrig någon sammanhållen helhet med tydliga konturer mot yttervärlden. Visst, det finns gnidande inslag, det smyger och susar. Men det finns också uppbrott och dramatik. Det är behövligt, den kritik jag annars har mot helheten är att musiken alltför ofta bygger på det utdragna. Ibland är det alldeles lysande bra, men när variationen på ”Norcet” uppenbarar sig inser jag också behovet därav. Inte minst efter flera lyssningar. Även i Bohdan Mazureks ”Episodes” finns partier som bryter upp riktningen. Här hör man också instrumentens tonfärger tydligare än någon annanstans på skivan.
Men kritiken skymmer inte det faktum att Zeitkratzer återigen har skapat en mycket rik och intressant musik. Och greppet är naturligtvis både unikt och säreget. Jag befinner mig mer än gärna i den tryckande dronen i Denis Eberhards ”Icon (for tape)” och låter mig hänföras av detaljer av gnisslande stråkar eller intensivt och spirituellt piano. Eller blicka ut ur Elzbieta Sikoras fönster i ”View from the window” och höra hur de atmosfäriska bakgrundsljuden löpa parallellt med specifika händelser som formar ett utdrag från världen i musikalisk form.
Skivan är utgiven av det polska bolaget Bôlt som också gett ut Pres Revisited – Józef Patkowski in memorim, en dubbel-cd med en cd med originallåtar inspelade i den polska radions experimentalstudio med Boguslaw Schaeffer, Krzysztof Penderecki med flera och en cd med omarbetningar av bland andra John Tilbury, Phil Durrant, Eddie Prévost, Mikolaj Palosz och Maciej Sledziecki.
Nygammalt 2015
