Jag kan nästan se affischen framför mig – ”Reinhold Friedl och hans glada gäng” – uppnålad på alpstugedörren. Framför mig kan jag också se hur åtminstone hälften av turistkollegiet lämnar lokalen bara sekunder efter att ostfondyn serverats och Jägermeistern har hällts upp, alternativt rytandes till servitrisen Helga ”Vad i helvete är detta!” Jag slår upp texthäftet och fantasin visar sig ligga ganska nära sanningen: ”these adaptions of Swiss folk music were received by one part of the audience with horror, but there was no blood, the other part of the audience who stayed was clearly delighted”.
Zeitkratzer återvänder till sitt kära projekt att avförtrolla kulturarvet, att kärleksfullt sparka den sociala smaken i skrevet och viska - ”vi går vidare nu”. För ett par år sedan kom skivan Volksmusik (som jag ännu inte hört), och nu följaktligen dess sequel. Ensemblen blev inbjuden till folkmusikfestivalen Alpentöne i schweiziska Altdorf, där man också kan avnjuta monumentet av nationalhjälten Wilhelm Tell. Visst skrattar man spontant till alla dessa upptänkliga variationer av ompa-ompa och koklockesolon. Men det är långt ifrån kärnan av skivan. Och det handlar definitivt inte om någon dekonstruktion. Som alltid hos Zeitkratzer finns det en intressant dubbelhet i den hyperseriösa ingången i musiken och samtidigt få en fullständigt avspänd och självklar obundenhet att skina fram.
Neue Volksmusik, där merparten av styckena är skrivna av Reinhold Friedl och resten tillsammans med Maurice de Martin, går in i många folkmusikaliska traditioner, inte bara alpkitschen. Framträdande är den östeuropeiska traditionen, den rumänska, med sin sorgsna tyngd, och den bulgariska, med sin märkliga rytmik. Ibland står det litet still, som i den långa ”Zäuerli”. Men oftast blir jag helt paff över hur mäktigt det blir utan att det slår över i ideologiska firmament. Det är som sagt så långt från pastisch man kan komma, med enastående solon av Frank Gratowski (särskilt i ”Picor”) samt fundamental horninsats av Hild Sofie Tafjord och Hilary Jeffery i den avslutande ”Alpen Horn Noise”. Här tolkas en lavin.
Som nutida ensemble är Zeitkratzer emellertid inte ensamma om att storma in i alpstugan. Det tyska begreppet Stube är inte vilken stuga som helst utan motsvarar ganska precist vår svenska ”gillestuga”, det vill säga ett litet mysigt rum med träpanel och sköna soffor för fest, musicerande, brädspel, gruppsex (70-tal), pratstunder eller avkopplande hantverk. I det här fallet – den österrikiska strängensemblen Quadrat:schs Stubenmusic – gäller det natürlich det musikaliska samspelet.
Stubenmusic är en dubbel-cd som har en liten postmodernistisk ironi över sig, som ofta i det österrikiska bolaget Col Legnos vackert formgivna utgåvor av nyskriven konstmusik. Men det är inte ett ändamål i sig; utgåvorna är alltid konceptuella, ofta litterära eller filosofiska, som hos Koglmann, Schnyder, Pesson och Globokar, som jag skrivit om under åren. Konceptet för Quadratisch liknar Zeitkratzers etnografiska strövtåg, men det rör sig i betydligt mindre regioner. Här är det inte främst den musikaliska formen som undersöks utan mer den samspelande situationen i alpstugan framför brasan. Makarna Christof och Alexandra Dienz spelar upp tillsammans med Barbara Romen och Gunther Schneider, det bjuds på gitarr, cittra, kontrabas och hackbräde (cimbalom, ett slags cittra som spelas med små hammare).
Den första skivan rymmer tolv lättsamma småstycken, merparten skriven av Christof Dienz, resten av Romen och Schneider. Med lättsamt menar jag inte kommersiellt eller putslustigt. Det handlar verkligen om lättsam musik i dess otvungenhet, som ett rinnande vatten, rytmiskt och inbjudande till ett lyssnande fotstampande. Sedan finns där också något hopplöst kitschigt i cittran som jag älskar. Varifrån det kommer har jag ingen aning om, men det är något i klangen som alltid får mig att le. Det är inte musik som man behöver fundera så mycket över; det är verkligen som en liten ensemble som spelar upp i stugan under tiden glöggen hälls i glasen. Inte mycket mer än så, och jag tror inte att intentionen strävar efter mer heller.
Ambitionerna ligger snarare i den andra cd:n, fortfarande kvar i alpstugan men denna gång i sällskap med Zeena Parkins på cittra och Herbert Pirker på slagverk. Det musikaliska konceptet är det samma, men nu ligger fokus på ljud och mer utvidgat spel. Skivan rymmer nio stycken som Christof Dienz har skrivit. Instrumentparken utvidgas också till harpa, trä, sten och vatten. Det låter nog mer experimentellt på pappret än på skivan. Det är inkännande, melodiskt, lite skrapande, vattenplaskande, med trollska strängklanger från harpan och cittran. Faktum är att den första skivan framstår som mer intressant, rentav mer originell i sitt ohämmade rytmiska schwung. Måhända är det skön avslappningsmusik efter en dag i skidbacken, men inte särskilt mycket mer än så.
Nygammalt 2015
