Änglakörer och schamanska mantran

Mörk novemberkväll i Uppsala. Det är lönefredag och på väg till konserten möter jag horder av människor som är på väg ut i natten. Några ska på bio, andra ska antagligen bli kung i baren. Studenter i färgglada overaller står i klungor och nojsar. Gröna stadsbussar dundrar fram i stadskärnan likt jättelika larver. Genom den pulserande staden kryssar jag fram mot konsertlokalen med en kontrastrik tanke i huvudet: hoppas hon våga göra lika drömsk musik som på senaste skivan, hoppas hon vågar göra lika sövande, inåtvänd musik som på senaste skivan…

Först ut på scen är dock inte Julianna Barwick utan Uppsalabaserade David Redmalm som framför sitt soloverk Sketch for the Face of Arthur, ett work-in-progress baserat på Arthur Russells liv. Med gitarr, effektpedaler, dator och plastleksaker bygger han upp en oväntat fyllig ljudbild som spänner från enkla, exakta gitarrfigurer till ett collageliknande sammelsurium av ekande ljud. Jag blir snabbt indragen i detta imponerande, fascinerande och smått lekfulla stycke.

Tekniken med livelooping, att bygga upp låtdelarna genom att sampla sig själv, skulle kunna vara begränsande och lite förutsägbart. Men här upplever jag en fin balans mellan kontroll och improvisation. För mig som varken är hundraprocentigt inlyssnad på Arthur Russells musik eller vet särskilt mycket om hans liv är det enklast att betrakta stycket som en rak hyllning. Frågan är om det ens är viktigt. I ett hypnotiskt parti i mitten av stycket tänker jag mest att det låter som en skön korsning mellan The Durutti Column, Neu! och The Residents.

Lustigt nog använder sig amerikanskan Julianna Barwick av en liknande loopteknik som Redmalm. Hon sjunger inledningsvis en strof som loopas, och sen sjunger hon en strof ovanpå, som loopas, och sen sjunger hon en strof igen, som loopas. Senaste skivan The Magic Place har en skir, sakral stämning och det är denna stämning jag längtar efter på väg till konserten. Och visst är det otroligt vackra sånger som växer fram. Hon sjunger innerligt, riktar hela tiden sången uppåt, som om hon vill att rösten ska flyga upp mot himlen.

Den upprepande tekniken – det känns som att det aldrig är mer än fyra takter som loopas – gör att i princip alla låtar låter som schamanska mantran. De ljusa stämmorna får mig att associera till änglakörer och gosskörer. Man vill blunda och tänka att det aldrig ska ta slut. Någonstans i mitten av spelningen känns det ändå som att man lärt sig receptet. Någon låt känns som en svagare upprepning av en tidigare. Här märker jag en svaghet med konceptet; det är svårt att komma undan de begränsningar som liksom är inneboende i konceptet. Jag kommer på mig själv med att fundera på om låtarna uppkommit tack vare eller på grund av tekniken.

Jag börjar också tänka på det är märkligt att låtarna inte kan avslutas på ett mjukare sätt. Flera gånger sker det; först liksom världens vackraste låt och sen en abrupt fade. Det känns onödigt och är något som förstör illusionen. Man skulle lika gärna kunna tända alla lamporna i taket. Strax därefter gör hon dock "Prizewinning" i en jublande stark version. Jag förlorar mig igen i Julianna Barwicks drömska stämmor och i de suddiga, dubbelexponerade skogar som projiceras på skärmen bakom henne.